NER MED MODET!

FRAMTIDEN HÖR som bekant ungdomen till - så även klädmarknaden med dess mode och design. Själva har vi nog lite svårt att hänga med i dessa modesvängningar. En tid skulle t.ex. klänningen släpa längs golvet, för att lite senare, när Paris tänkt till, nå det andra - om uttrycket tillåts - ändläget d v s den tidigare långa, släpande klänningen blev ”med ett pennstreck” till något som närmast kunde betecknas som ett brett skärp. Dagens mode med gällivarehäng i baken eller de numera vanligt förekommande knätrasiga jeansen, förstår vi oss inte heller på. Det ser ut som om bäraren av sådana byxor hade krupit större delen av ett maratonlopp. Vad är det man vill säja med att bära sådana plagg, eller för att nu uttrycka det modernt - vad sänder det för signaler? Samhörighetskänsla med de stackars människor som verkligen måste gå klädda så? Troligen inte. Jodå, vi förstår, vi förstår - det är inne men likväl, då är personligheten ute.

LÄSTE I bladet och hörde på lokalradion om en tjej som försörjde sig gott på att blogga om mode. Kom då på tanken att själva börja blogga om herrkläder. Bli känd, tjäna storkovan och kanske få släntra fram på catwalken tillsammans med några av modevärldens onaturligt vackra och med lika onaturlig gångstil, berömdheter. Men efter att på nytt ha läst igenom de inledande raderna till detta kåseri, insåg vi att det nog inte var någon bra idé - vi har helt enkelt inte den rätta inställningen, inte den rätta ”approachen”, ej heller den ”nödiga” gångstilen och troligen inte heller modet.

DENNA VÅR konservativa inställning till allt vad kläder heter, medför att när vi långt om länge tvingats att acceptera ett mode som är inne - ja, då är det redan ute! Otaliga är de fighter som vi utkämpat mot modemaffian i våra strävanden att bibehålla den gamla, invanda stilen på våra persedlar. Bataljer, som vi redan på förhand betraktar som förlorade, mycket beroende på det faktum att det vi söker ”inte förs längre”. Vid en av dialogerna med ett butiksbiträde frågade vi efter ett för oss accepterat och invant plagg. Biträdet svarade att man tyvärr inte förde det plagget längre. Samtidigt bedömde hon genom en illa dold, kritisk blick vår klädstil - den var tydligen ”ute”. På vår följriktiga fråga varför man inte förde plagget längre fick vi beskedet att folk numera inte frågade efter det. Det var förmodligen biträdets nonchalanta attityd som frestade oss att driva det hela ett snäpp längre och vi frågade därför hur det kunde komma sig att folk inte längre frågade efter sådana plagg. Svaret kom då liksom i förbigående att ”eftersom plagget inte längre förs så är det ju inte lönt att fråga efter det”. Biträdet gav därmed Moment 22 ett - som det populärt brukar heta - ”ansikte”.

VI TACKADE och gick mot utgången, stannade upp för ett ögonblick, vände oss om, men besinnade oss och avstod från att fråga om man förde korta shorts längre. Hobbyskador bör man inte utnyttja för mycket!

VI HAR stridit mot de smala rockslagen, de smala byxbenen och i båda fallen har vi dragit det kortaste strået. Ett tag för länge sedan, kämpade vi ett tappert slag för byxben med slag och vi trodde ett tag att vi vunnit slaget om slaget. Vi hade nämligen lyckats att spåra upp en butik som förde byxor med slag. Beklagligtvis gick innehavarens affärer dåligt och han gjorde sedermera själv slag i saken och begärde sitt företag i konkurs. Det ryktades att hans kundunderlag var för litet och vi anfäktades av ruelse och gick länge och kände oss dystra till sinnes. I detta läge sträckte vi vapen och inhandlade, visserligen under starka protester, vårt första par byxor utan slag. Vi upptäckte ganska snart att sådana byxor var lättare att borsta, inga dammfickor att vända ut och in på - kort sagt bättre. Men att erkänna detta har suttit långt inne!

STUPRÖRSBYXANS epok klarade vi galant genom att den sammanföll med vår militärtjänst. Kronans byxor har mycket litet gemensamt med stuprörsmodellen. Förvisso är modet föränderligt och kan - som tidigare antytts - svänga kraftigt. Just nu verkar det svänga kring ben och bak. Vi har hittills gått iland med att undvika att se ut som en felnavigerad sjöman med byxbenen fladdrande kring anklarna. Inte heller vill vi se ut som en urspårad rallare med gällivarehäng i baken. Men samtidigt är vi fullt införstådda med att det bara är en tidsfråga innan ”våra” byxor inte ”förs längre.”

VI HAR, som skrivits, förlorat många slag och kommer framöver att göra det. Men ett hot avvärjde vi på ett, tycker vi, smått genialt sätt. Framgångsrik strategi går ut på att bekämpa fienden främst genom god underrättelseverksamhet, att ligga steget före. När vi lagt vårt informationspuzzel och insåg att de töntiga, spetsiga skorna - de s.k. myggjägarskorna - var på gång, inhandlade vi ett icke föraktligt antal normala skor, bruna såväl som svarta. Sålunda gjorde vi oss oberoende av skomodet för ”evärderliga tider”.

DET SOM gör att vi nu blåser till strid mot det breda slipsmodet, eller snarare halsschalsmodet, är att vi tycker oss inte komma till vår fulla rätt, rent anatomiskt. Den gamla, hederliga, relativt smala slipsen får vårt bröst att verka betydligt bredare och stabilare medan den breda slipsen ger ett närmast spinkigt intryck av bäraren. Eller vad säjer våra damer?

MEN, SOM någon så vist har uttryckt det, mot modet och dumheten kämpar även gudarna förgäves.

© Lennart Björk


765 st. Har läst texten