Mot klippan

Vi vadade i sanden som en gång var flodens botten förbi taggiga buskar där små insekter på spindelväven liknade uttorkade krusbär. Här hade inte regnat på några år och skalbaggar förstörde potatisodlingarna. Jag hade en docka med mig och mor bar yxan lindad i ett rent vitt lakan.

Den amerikanska gåvan till oss från luften heter Coloradoskalbaggar, sade mor och vidrörde ett ofruktsamt ax men drog bort handen i förtvivlan. Folk fruktar ett tredje världskrig och svält, sade hon till sig själv. De köpte ut all mat från affären även fotogen och tändstickor och bygger bombskydd i trädgårdar. Den kapitalistiska propagandan sprider paniken som ett medel att söndra oss och härska över.

Vi kom fram till klippan och hon lade mig på avsatsen, kysste mig på pannan och bad mig att blunda. Jag tänkte på den blänkande i solen täckta av fåglar steniga väg som ledde mot klippan. Fåglarnas näbbar var öppna såsom i stor förvåning, ögonen inåtvända. Jag var trött. Hon nynnade en vaggvisa.

I en spricka på gränsen till drömmen såg jag henne linda av den yxan hon lagt på marken och lyfte över mig. Jag blundade och samtidigt föll de första regndropparna på min hals och yxan föll till marken.

Då jag reste mig upp var jag redan vuxen. Sittande vid mina fötter var hon inte större än ett yxskaft. Jag lindade henne i lakan och började en vandring med henne på ryggen ned tillbaka till samhället. Landskapet hade förändrats. Regndropparna var nu stora som hönsägg och åldern tyngde mig.

© Alicja Lappalainen415 st. Har läst texten