Min granne

Min grannes tomt är formad som en tårtbit. Längst ner är bredden ungefär 1 meter och längst upp mot gatan precis så brett att det är möjligt att gå runt gavlarna på den lilla vita villan och ändå hålla sig innanför tomtgränsen. Det ger ett smått lustigt intryck, hur huset är placerat. Inomhus är det inrett så där lagom dyrbart, ljusa tapeter och exklusiva detaljer utan att det uppfattas som pråligt. I köket är inredningen en blandning av Poggenpohl och Gaggenau och i salongen står två mjuka elegant marronfärgade skinnsoffor. Mot havet har Dennis och Alva låtit sätta in ett enormt stort perspektivfönster som täcker hela väggen.

Dennis blir ofta en smula packad när det är fest. Vid en viss bestämd promillehalt, 0,5 tror jag att det är. Jag har läst att det är just vid 0,5 ‰ som de flesta som dricker alkohol upplever sig som mest upprymda och hämningslösa. Precis då ställer han sig alltid upp, slår lätt i vinglaset med gaffeln och deklarerar att han ska berätta en rolig historia. Han kan inte låta bli att låta mungiporna sträva uppåt, hans min är road. Jag tycker att han påminner om en faun med sitt lockigt krusiga hår. I min fantasi blir hans öron håriga, slutar i en spets och två horn växer ut i pannan. Ibland händer det att han har svårt med kroppsstyrseln, det gungar till i knäna. Alltid samma historia. Jag ska inte trötta ut er med att återberätta den, det är den inte värd, men den är fenomenalt grov, rå och snuskig. Jag blir generad å hans vägnar, eller förresten, mer kanske å hans frus. Jag betraktar gästerna runt bordet. Några ser lite roade ut, andra oroade, de flesta ser ut att vilja krypa in under bordet eller ännu hellre dra ner Dennis under bordet, så vi slipper se honom i hans glansigt blanka, gröna groddräkt.

Det är svårt för mig att kliva ut genom ytterdörren på vårt hus utan att näst intill klampa in på mina grannars terrass. Jag står där på verandan, känns som att ridån har dragits åt sidorna. Som att komma ut ensam på en teaterscen. Det är omöjligt att gå hemifrån utan att, innan jag går iväg, säga några konverserande ord, le och vinka åt deras håll.

En gång när jag skulle gå till affären uppfattade mina näsborrar en kraftigt bränd doft från deras terrass. Det visade sig att Dennis hade grillat en storkyckling hel, istället för i delar. Det tog så lång tid innan den var helt genomstekt att, när kycklingen äntligen var klar såg det hela ut som en svart ihopskrumpnad oidentifierbar klump . Nu löstes problemet ändå. De fick leta i kylskåpet efter något annat att äta, eftersom Dennis tappade det som var kvar på grillspettet i gruset som omger terrassen.

Dennis bjöd mig på lunch för några veckor sedan. Han hade gått runt vårt hus och kom stegandes upp på terrassen där jag satt och läste Göteborgsposten. Det var svårt att säga nej. Vi åkte iväg till Sju Skepp vid Önnereds brygga och åt rimmad torsk, äggsås smaksatt med dill och kokt färsk potatis med skalet kvar. Kaffe på maten. Solen sken, det var i slutet på juni, vi satt ute på restaurangens långa breda veranda och åt, samtidigt som vi studerade det knallblå havets små krusningar. Några segelbåtar syntes i horisonten. När vi kom hem och jag skulle stiga ur bilen, la han sin högra hand på min vänstra överarm. Jag ville helst skaka handen av mig, men jag satt stilla. Han lutade sig framåt mot mig, med rösten i ett dämpat tonläge sa han:

– Vad tycker du? Ska vi tala om för dom andra att vi ätit lunch tillsammans?

Jag kände hur mina ögon vidgades, jag är säker på att han måste ha tyckt att jag såg förvånad ut.

– Vad menar du? Varför skulle vi inte tala om det?

– OK, jag ville bara checka. Det hade kunnat vara vår lilla hemlis annars.

Jag kunde inte hålla tillbaka en rysning som sköt fram igenom kroppen. Det börjar kännas svårt att hålla Dennis på avstånd. En annan gång. Vi hade fest hemma hos oss. Jag mådde inte bra, fick ett anfall av svår huvudvärk. Kanske tål jag inte rödvin längre. Får nog gå över till lättare viner. Jag ursäktade mig och gick upp på andra våningen för att låta huvudet sjunka ner i kudden en stund. Ta en tablett. Slängde mig på sängen. Kröp ihop i fosterställning med ryggen ut mot rummet. En rörelse i sängen, det gungade till. Från ett omedvetet yrande upp till medvetandets yta på en millisekund. Kände hans högra hand målmedvetet ta sig igenom mellanrummet mellan underlakan och kropp, den vänstra låg redan över bröstet.

– Lämna mig ifred! Bort med dig!

– Nämen vadå, du vill säkert!

Tvåtumsspik hamrade mot pannbenet, jag kände illamåendet skjuta upp i halsen. Jag försökte stöta bort hans kropp med ryggen. Lyfte ena benet, tog sats och sparkade till honom, prickade med foten rakt i magen.

© Ethel Hedström