MONSTRET

MÄNNISKORNA på den lilla gatan hade länge känt till Monstrets härjningsplaner. Men på något vis hade man inte velat acceptera dessa. Det hela hade tett sig så overkligt - inte skulle väl Monstret slå till i denna lilla idyll med sina så pittoreska hus? Visst - man hade ju läst om att nu skulle det rivas för att ”få ljus och luft”, men ändå? 

SÅ PLÖTSLIGT en morgon stod Monstret där. Stort, otympligt och med det tunga huvudet trött lutat mot marken. De väldiga käftarna var halvöppna och gav en antydan om Monstrets omättliga hunger. Fötterna var djupt nerborrade i marken och tydliga spår vittnade om från vilket håll giganten hade kommit. Människor samlades och stod nu i klungor på betryggande avstånd och betraktade ”ille faciet” - han som skulle göra det, Monstret.

SÅ BÖRJADE Monstret vakna till liv. En skälvning gick genom dess groteska kropp och strax därefter hördes ett vrål som övergick till ett dovt rosslande. Monstret lyfte sitt tunga huvud, riktade in sig mot ett av de närliggande husen och gick till attack. Med en robots karakteristiska rörelser nalkades Monstret trädgårdsstaketet vilket slets av och forcerades som vore det spindelväv. Några meter från en av husgavlarna stannade Monstret upp och vajade av och an med sitt nu högt upplyfta huvud. Det dova rosslandet stegrades till gälla rytanden. Monstret skakade på huvudet och tycktes liksom tveka inför sin förstörande uppgift. Men så tog de inre, destruktiva krafterna överhand och Monstret körde med ett vrål sitt huvud med våldsam kraft i väggen. Huset skakade, marken skälvde, gavelväggen trycktes in och Monstrets huvud försvann i ett stort, trasigt hål. Det gick ett sus genom människorna som försiktigt drog sig tillbaka några steg. När dammet lagt sig och Monstrets huvud åter blev synligt rev det med sig tegelstenar och ytterligare murbruksdamm. Monstret skakade tegel och brädrester från sina käftar och högg återigen in i väggen. Slet och drog i allt vad det fick tag i. Rörledningsstumpar och värmeelement hängde som spaghetti i gigantens käftar. Hålet i väggen blev allt större och man kunde nu genom dammet av murbruk urskilja resterna av det som en gång varit ett kök. Tapeter hängde i stora sjok och Monstret slet och drog som besatt i en gasspis.

NU GICK det undan. Bit för bit tuggade sig Monstret genom huset och klättrade samtidigt upp på den växande högen av tegel, bräder, glas och annan bråte – allt detta som för en stund sedan var ett hus, ett hem. Högt uppkommen på högen riktade Monstret in det avgörande slaget mot den motspänstiga skorstensstocken som in i det sista stod som ett monument över 1800-talets byggnadskonst. I ett moln av sot och damm ”rök” den dock till slut med och så var Monstret nöjt.

SAKTA KLÄTTRADE det ner från grushögen. Förnöjt brummande ställde det sig i ett hörn av det som en gång varit en välansad trädgård. Med ett sista rosslande lutade det åter sitt tunga huvud mot marken, spottade till några gånger, skälvde och föll slutligen till ro. Allt blev tyst. Men så ljöd plötsligt ett befriande och muntert visslande och ur Monstrets innandöme klättrade en glad grävmaskinist ned med sin matbox i näven. Belåten betraktade hans sitt dagsverke, tände en cigarett och gick hem.

© Lennart Björk

Fotnot: Min stad är – som många andra städer - en stad i ständig förvandling och kanske måste det vara så, nostalgi får väl inte leda till stagnation. Dessa tankar slog mig när jag en dag flanerade på sta'n och fick se ett modernt monsters härjningar. Det ledde till ovanstående lilla betraktelse.940 st. Har läst texten