Ljusan dag

Skymningen har just lagt sig, en mörk skugga lägger sig i rummet. Genom mitt fönster ser jag fortfarande lite av kvällsljuset, det speglar mitt ansikte genom den spräckta fönsterrutan. Jag känner hur något vill säga mig något, visa mig mitt liv genom en trasig fönsterruta. Det är rätt så är det, viskas det i mitt huvud, men vem är jag. Blicken letar sig längre bort genom fönstret, vinden skakar grenarna på den stora asken. Skuggor rör sig, blicken försöker få fäste men skuggor gömmer sig i mörkret. Mina fingrar följer trädets ådring på köksbordet, genom små gropar ritade mönster av barnahänder följer fingrarna till sitt slut vid bordets kant. Mörkret har nu lagt sig, mörkret föll tidigt ikväll. Utanför hörs vindens tafatt med askens tunga grenar. Jag ser ner på bordet, den lilla vita duken ligger där skrynklig med sina sliriga initialer. Långt inne i mig vet jag att tiden har kommit för att göra upp med mitt förflutna. Bordet med sina mönster ritade med gaffla av små fingrar, en duk med tråcklad kant. Jag kan se mönstret i mitt liv.

Minnen stiger upp, jag följer den lilla fåran som är ritad på bordet, känner doften, hör röster som ropar som söker mig. Vid varje grop stannar jag upp, känner efter smaken, lukten som vänder på minnen jag försöker förstå.

På väggen hänger den lilla klockan, den börjar slå för varje ny timme utan att jag hör den. Pannan på mig pärlar sig av svett, när mina händer gör sin resa över bordet, för att finna svaret som varit borta i så många år.

Vinden har tagit i mer. Det hörs hur den tjuter runt knuten, som om den jagade något. I mina tankar vandrar ord och minnen bleka och starka fram, om vartannat för att sen falla till sin bit av bordets pussel.

Natten håller på att bli gryning, morgontimmarna närmar sig, klockans ljud har för länge sen dött, jag lever i minnen. Fingrar letar sig fram på bordets skiva, själen skriker ut sin sorg.

Dörren öppnas och jag hör en röst, som jag känner igen.

– Janne det är ljusan dag ute, ska du följa med å fiska? frågar Roger Mörta.

Jag lyfter mitt sömntunga huvud, ruskar det för att vakna ur drömmen.

– Klart som fan, säger jag och reser mig på ostadiga ben.

© Jan Myrefelt