Lilla fågel blå, mitt inre rum

Jag låg med mina blå vingar tryckta mot marken. Näbben var halvöppen och några väsande ljud kom inifrån strupen. Ovanför bland trätopparna flög sedesärlor, bofinkar, domherrar, skator och duvor. De tjattrade och kvittrade om varandra. Tog ut en vid sväng och flög högre upp i rymden med deras starka vingar. Jag kisade upp mot dem med ett halvt öga och ville också flyga bland trädtopparna. Men hur kom man upp?

Mitt tunna lilla ben värkte, det behövde bli starkt för att kunna ta sats upp. Varifrån kom den styrkan? Körde ner vingen i stenen bredvid mig och blev halvt sittande, blinkande, längtande efter närheten till de andra fåglarna. Jag kvittrade och sjöng om mina känslor och tankar medan benet värkte. Fåglarna i skyn lyssnade. När jag fortsatte kvittra, tröttnade de. De verkade vara onåbara. Levde de ett annat liv? De behövde inte närheten till en skadad fågel. Eller var de rädda. En bofink kom och satte sig nära mig, när jag kvittrade än en gång. Jag ville visa min kärlek, men den var stum. År av otillgänglighet var som en mur. Bofinken flög upp bland trädtopparna. Jag tittade mig omkring för att se om någon annan fågel kom till mig. Ingen i närheten. Suckade. Ensam.

Jag satt på marken och tänkte på den gången när jag blev instängd i ett växthus. Vingarna bar mig fram och åter inne i växthuset. Utanför flög de andra fåglarna och ville komma in, men jag släppte inte in dem. Jag hittade inte öppningen. Den var stängd och tillbommad, jag var inte värdefull nog för att ta emot kärlek, men jag gav all min kärlek till andra fåglar. Lyssnade. De var viktiga.

Växthuset var tillbommat, men jag var tvungen att ta mig ut för att inte gå under därinne. Stoppade i mig frön, byggde en styrka. Flög med kraft mot en fönsterruta en stor spricka i glaset. Jag hämtade andan och flög återigen mot glaset. Ett litet hål öppnade sig. Jag tittade försiktigt ut och var på andra sidan. En liten gråsparv flög fram till mig och pussade mig på näbben. Värmen steg i mitt pickande hjärta. Kanske en dag, tänkte jag, kommer vi att förstå varandra.

Drog vingen närmare kroppen för att hålla värmen kvar. Kylan utifrån trängde in, obarmhärtigt, nedbrytande, ensamheten, att vara ensam med att ta sig upp från marken var prövande. Gav jag upp och lyfte mot himlen? Eller stannade jag kvar? Jag ville vara uppe i skyn, men jag kände mig fastlåst vid stenen. Jag ville ge av min kärlek till alla, men det kanske var fel sätt? Jag gömde huvudet i vingen, tänkte på er som flög.

Vad nu, vad är detta! Fåglarna, de var runt omkring mig. Plötsligt och utan att jag visste hur, flög jag med starka vingar i cirkelformade rörelser uppe i skyn. Hjärtat pickade och fyllde på med stolthet, som spred sig och utvidgade sig.

Jag kände återigen kärleken och kunde säga, jag älskar er.

© Annmarie Forsell Nilsson

682 st. Har läst texten