La Dolce Musica

Ljuvliga toner strömmade mot henne genom högtalarna. Musik som svävade likt längtans vita moln över en blå tonhimmel. Detta var hennes liv. Det gick inte en dag utan att musiken slingrade sig genom hennes öron - läkande, helande. Ett nobelpris till den som kom på att man kunde skapa musik, tänkte hon. Då skulle kanske vinden få det? Eller den lilla syrsan? Eller havet? Tänker man efter, så finns ju musiken överallt. Men att utveckla och sätta samman toner som smekte ens sinnen, nästan till extas, tills man kände sig som om man befann sig i ett tonhav, vaggad till sömns av sammetsmjuka tonvågor. Hur lyckades de stora mästarna? Hur ofta hade hon inte somnat till radions klassiska musik non-stop? Eller vaknat av Opp amaryllis?

Den skulle bara finnas där, musiken. Som liten hade hon spelat piano, men hade alltid känt den stora olusten komma när det gällde att visa upp sig inför publik, vilket man ju gjorde när det var terminsslut. Då knöt sig magen i kramp, hon blev illamående och behövde alltid rusa på toan. Fingrarna vägrade lyda order och musikstycken som hon kunnat som rinnande vatten, rann ut mellan fingrarna och blev inte till något alls. Hon kunde känna besvikelsen hos sin familj som stolt satt där och tänkte att deras flicka minsann kunde spela piano. Men när de sedan gick därifrån tillsammans visste hon att hon än en gång gjort dem besvikna. De andra var så mycket bättre. Så det där med offentligt pianospel överlät hon till dem som kunde det. Men lyssna, det kunde hon. Nu för tiden gick hon inte så mycket på konserter, men hennes skivsamling växte långsamt men säkert.

Mozart gav henne lust att sjunga, Haydn lusten att dansa på en sommaräng, Nielsen fick henne att rysa så att håret på armarna stod rakt upp, Vivaldi lät henne både gråta och le och hon föreställde sig denne röde präst där han stod framför den lilla flickorkestern i klostret och hur det lät… En annan kompositör som tilltalade, åtminstone några av hans verk, var Ralph Lundsten. Hans Stortroll på vandring försatte henne in i John Bauers sagoillustrationer till Bland tomtar och troll, en bok som fanns i bokhyllan, nästan sönderläst. Den hade följt med henne genom livet, tack och lov. Annars var många av de fina sagoböckerna hon haft som liten borta. Skingrade som löv för vinden av hennes icke aktsamma syskon.

Hur musiken kom in i hennes liv kom hon knappt ihåg längre. Den hade alltid funnits där. Familjen var genommusikalisk. Fast mormor kunde inte hålla tonen tillsammans med andra. Man sjöng vid alla tillfällen i livet. Däremellan lärde hennes mamma henne massor av visor, vilket innebar att hon 5 år gammal, utan att veta vad orden betydde, sjöng om Flottarkärlek och Maria Maruschka på Reval American Bar och diverse andra slagdängor från den tiden. Efteråt, med facit i hand, var det kanske inte så hellyckat att ett barn fick lära sig sådana bitar. Det skulle väl ha varit de vanliga Bä, bä vita lamm och så. Men nu blev det som det blev. Morfadern var också otroligt musikalisk och han lärde henne spela cittra så att de kunde spela tillsammans. Sedan fick hon ett piano som hon fortfarande hade kvar. En mycket vackert utsnidad möbel från slutet av 1800-talet. Träram, som inte höll stämning någon längre tid, men en mycket vacker klang hade pianot och precis som Bland tomtar och troll-boken hade det upplevt många flyttningar och omställningar. Nu var det inte ens stämt längre, men vackert var det att se på.

Sin första grammofon köpte hon för egna, genom sommararbete, förtjänade slantar. En modern Philips grammofon som kunde spela både 45 varvs och 33 varvs skivor och som skulle monteras in i den gamla radiogrammofonen. Den kostade 174 kr 50 öre, en förmögenhet och då köpte hon också sin allra första skiva, Drottningholmsmusiken av Johan Helmich Roman, den svenska musikens fader. Denna skiva följdes av utdrag ur Figaros Bröllop av Mozart och dessa båda skivor snurrade från bittida till sent på skivtallriken. Till slut kunde hon varenda ton, härmade det italienska språket i ariorna och skrålade med av hjärtans lust. Ibland blev hon ertappad av morföräldrarna. De stod och lyssnade när hon inte var medveten om det och då kom den gamla förlägenheten tillbaka och hon vägrade att sjunga så att de hörde det.

Åren gick. Hon gifte sig och flyttade. Musiken följde med. Stereon kom i huset. Maken gillade inte klassiskt men stod ut. Skivsamlingen växte och konsertbesöken blev fler. En god tid följde och hon njöt både av livet och sitt musikintresse.

En dag hade man diskuterat på jobbet vilket man kunde avstå från om man fick välja – syn eller hörsel. Nu var det ju en hypotetisk fråga tack och lov, men den var mycket svår att svara på. För den som både hört och sett från begynnelsen av sitt liv måste ett val vara oerhört komplicerat. Hon hade nog valt att inte se längre. Även om hon då aldrig mer skulle kunna se de vackra rapsfälten på våren, en gnistrande stjärnhimmel en iskall natt, sädesfältens vajande, den första vitsippan, ett blått hav där solen försvinner ner eller kommer upp, människors ansiktsuttryck i förtvivlan, sorg, glädje, förälskelse, smärta... Allt det som gör livet helt. Att avstå hörseln skulle innebära, trodde hon, en stilla död. Att bli avstängd från livet, även om hon då såg och på så vis kunde uppleva närhet och alla dagens och årstidernas skiften. Men att inte få ljuden till upplevelserna, att inte få musiken som så präglade hennes liv... Nej tack. Än så länge hade hon alla sina fem sinnen i behåll och kunde till och med läsa utan glasögon. Fast telefonkatalogens siffror var bra små. Måtte hon få behålla både syn och hörsel länge än.

Tacksam över sin tur att ha fötts med förmågan att njuta av musik, skänkte hon som så många gånger förr, en stilla tanke till sin mormor och morfar som förhoppningsvis satt där uppe i den stora himlen på ett litet längtans vita moln och spelade änglaharpa.


© Marie-Louise Rydén


760 st. Har läst texten