Konturerna i skymningen

Blå timmen. Hon smyger fram mitt inne i en oändlig tallskog. Tar försiktiga myrsteg, förflyttar sig från den ena höga stammen till den andra. Svagt ljus därframme mellan träden. Lisa tittar uppåt himlen. Ser trädkronorna högt upp. Hör något! Röster. Lisa vräker sig ner på marken, pressar sig ner i blåbärsbuskarna. Hon gör sin lekamen platt. Anar att de är fyra stycken, som tar sig fram med långa vägvinnande steg. Smärtsamt nära. Lisa drar in luft i lungorna. De är beväpnade! Ser konturerna av gevär. De sveper förbi. Låter luften varsamt lämna bröstet. Ligger orörlig. Ansträngningen ger klåda på kroppen. De håller riktningen spikrakt, som om de gick på en lång utlagd linjal. Lisa försöker ta långa in- och utandningar med magen. Reser sig upp, ramlar ihop i en hög. Hennes muskler vill inte lyda, all kraft uttömd. Ett andra försök, häver sig upp. Ljuset, dit ska jag! Skenar iväg.

 – Hallå där borta! Stanna! Nu stannar du!

Sorg sköljer genom kroppen. Hon stannar och vänder sig sakta om. Ögonen blänker i svart, lyser av desperation. Långsamt lägger hon armarna i kors bakom ryggen, beredd på handklovarna som strax ska plåga hennes handleder.

***

Lisa sitter i den hyrda Jeepen, på väg till Martin, när hon kör rakt in i en vägspärr. Vapnen riktade rakt mot henne. De är klädda i gröna militäruniformer med svarta ansiktsmasker. 

 – Vad vill ni? Vad gör ni?

Hon får inget svar. De tar tag i hennes armar, kör en huva över hennes huvud, in i en bil och kör iväg. Svårt att andas. Däcken sladdar i gruset. Efter en skakig färd bromsar de in. Huvan av. Det har börjat ljusna. Nu ser hon: bilen står på en stor gård med en större huvudbyggnad av trä och två mindre trähus i vinkel. Gårdsplanen är lerig, husfärgen har flagnat, vit färg kan bara anas. Någon knuffar henne i ryggen.

– Ta och rör på påkarna!

Det är det enda. Rösten avslöjar att det är en kvinna. In i ett kalt rum i en av flygelbyggnaderna. Handklovarna av, handlederna brinner. Hon blåser på det onda för att lindra. Dörren slår igen bakom henne. Rummet är kalt med kyliga cementväggar och en brits utan madrass. Ett bastant galler på utsidan av det enda fönster som finns i rummet. Lisa vet inte hur länge hon har legat på den nakna britsen med en gammal fuktig unken hästfilt över sig. Nyckeln vrids om. Det kliar på kroppen. En man i grönspräcklig uniform kliver in. Ansiktet dolt med en svart gummimask. Lisa tittar rakt in i två bruna bligande ögon.

– Du ska komma med!

Lisa reser sig upp. De går in i huvudbyggnaden. Han går med stora kliv, håller henne hårt i armen.

 – In här!

Han knuffar in henne i ett av rummen på nedersta våningen. Låser. Hon sätter örat intill dörren. Hör hur han stegar bort. Hjärtslagen gör ont. Lisa ser sig omkring. Det är en matsal. En matsalsgrupp i mörk mahogny står mitt i rummet. Tar upp nästan hela rummet. Högt i tak, med stuckaturer. Runt väggarna porträtt på poserande kvinnor och män. Höga fönster täcker ena väggen. Fönster! Fastfrusen i dödsångest. Är tvungen att chansa. Störtar fram till ett av fönstren. Fönsterrutorna är gamla, små glasbubblor kan urskiljas, rutorna ser spröda och tunna ut. Fönsterhakarna sitter högt upp. Hon häver sig upp på fönsterkarmen. Hakarna sitter för högt. Beslutet kommer undermedvetet. Kastar sig rakt ut genom fönstret. Glaset splittras, känner blod rinna ner för ansiktet. Formar kroppen till en boll, hamnar med en hård smäll på marken. Rullar runt, tar sig upp, springer för livet.