Ich langweile mich

Det är inte min mening. Absolut inte. Och jag önskar inget hellre än att det var annorlunda. Men jag har såååå tråkigt. Vi sitter hemma hos farmor och farfar, mina föräldrar och mina bröder. En tryckande tystnad råder. Vi har ätit färdigt och har inte längre någon ursäkt att inte prata. Ingen av oss är egentligen osocial eller blyg, men hemma hos farmor och farfar blir alla tysta. Och det är så tråkigt.

Farmor börjar prata om sina onda ben, farfar berättar någon historia om deras fullkomligt galna granne. irriterad och en aning skamsen ser jag att jag och min äldsta bror intagit samma nonchalanta ställning: bakåt lutade i de tunga ekstolarna, med händerna bakom huvudet. Jag tar genast ner händerna.

Det kliar i hela kroppen, och jag kan inte låta bli att klia. Jag kan se mig själv utifrån, hur jag kryper omkring på stolen som en olycksalig kackerlackas ande.

Det tycks inte finnas några ord. Generationsklyftan mellan farföräldrarna och mig är alltför stor. Jag vill kunna prata med dem, för jag vet att under allt obligatoriskt klagande och gamlingsprat så finns massor av underbara historier, men de kommer så sällan fram. Men jag hittar inga ord, vet inte vilka ord jag kan använda tillsammans med dem. Och istället för att vara den intresserade lyssnaren, eller den glada unga som lyser upp de gamlas liv så sitter jag där och våndas. Långtråkigt.

Jag tycker bättre om det tyska uttrycket ”ich langweile mich” (ungefär: jag långtråkar mig) än det svenska, att bli uttråkad. På tyska förstår man att det faktiskt är mitt eget fel att jag har tråkigt, på svenska låter det som om någon annan hade ansvar för allt det roliga i mitt liv. Och det är ju faktiskt så som ordspråket säger, att det blir inte roligare än vad man själv gör det. Försöker tänka på det, men inte blir det mindre roligt för det. Jag antar att jag är en obotligt tråkig människa.

© Anna Nygren