Hon kallades Cassandra

Hon kallades Cassandra, men vad hon egentligen hette fick jag aldrig veta. Hon bodde några kvarter bort, hemma hos ett äldre par. Eller äldre och äldre, de var väl egentligen inte så gamla, men de kändes gamla. Barnlösa, lite stela och liksom skräckinjagande. Från början pratade hon inte svenska, bara engelska med brytning. Hon var lite blyg, hon blev inte förstådd och förstod inte oss.

Alla var lite osäkra på Cassandra, gick som katten kring het gröt och ingen vågade säga något, det var så mycket lättare att ignorera henne. Det slutade med att jag, efter mycket dåligt samvete för att hon fått vara ensam, blev den som tog kontakt med Cassandra. I början gick det sådär. Mycket tryckande tystnad och osäkra leenden. Men efter ett tag blev det lättare. Cassandra hade humor och vi hade roligt tillsammans. Hon berättade ingenting om sig själv och jag vågade inte fråga. Men vi pratade om allt möjligt annat, kläder, böcker, filmer. Det var så mycket av det jag sett som självklart som hon aldrig varit med om. Hon lärde sig svenska ganska fort även om hon länge föredrog att prata engelska.

Jag tyckte om Cassandra, det var inte det, men hon blev som en igel. Så osjälvständig. Hon följde med mig överallt, och mina gamla kompisar gillade henne inte. De sa det inte rakt ut, men jag märkte att de tyckte att hon var konstig, hon var inte som dem, hon var annorlunda. Hon skrattade åt fel saker, hon sa fel saker, hon kunde inte spelreglerna. Jag saknade mina vänner, för det blev liksom så att jag och Cassandra lämnades ensamma. Då började plötsligt lögnerna hoppa som grodor ur min mun. Jag mådde inte bra och var tvungen att vila, jag hade mycket läxor, inte tid att ses. Jag umgicks med mina gamla kompisar, skrattade och pratade, men något inuti mig skavde. Det kändes som om jag drogs åt två olika håll och höll på att gå sönder.

Cassandra förstod. Hon sa inget men jag visste att hon visste. Hon frågade lite mer sällan. Vi hade fortfarande roligt ihop, men det fanns alltid en svag, svag, sur bismak i varje ord, varje blick. Så en dag var hon borta. Jag vågade inte knacka på men jag gick fram och tillbaka utanför hennes hus. Paret fanns kvar, men Cassandra var borta. Efter ett par månader bodde en pojke där istället. Ali, från Somalia. Jag fick aldrig veta varifrån Cassandra kom, eller vart hon tog vägen. Hennes minne bleknade sakta bort och nu finns bara en liten skavande flisa kvar.

© Anna Nygren