Gemenskap

– Kom Bonnie! Vi ska ut, ropar Lisa samtidigt som hon sätter på sig sina svarta gummistövlar och en smultronröd regnkappa i tjock plast. Den åstadkommer ett litet gnisslande ljud när hon rör sig. Hon drar en blå Craft joggingmössa över den bruna kalufsen och blå stickade fingervantar på händerna. Hårlockar sticker fram runt mössans kant.

Airdaletiken lystrar, huvudet spritter till och de spräckligt långhåriga öronen åker framåt. Hon studsar sviktande fram till Lisa som står precis innanför ytterdörren och håller i handtaget. Bonnie viftar hejdlöst med svansen, gnäller samtidigt lite ömkligt, skrapar med ena framtassen på ytterdörren. Lisa sätter med svårighet på hunden kopplet, Bonnie gillar inte att vara bunden. Vill helst springa i full frihet. Lisa förstår väldigt väl varför. Alla vill vi bestämma själva var och hur högt vi ska hoppa, men just nu går det inte.

– Nej, Bonnie, du måste vara kopplad när vi går genom samhället, det vet du.

Lisa öppnar dörren och kliver ut. Det är disigt och jämngrått ute, novembermörkret vibrerar, luften är tung av dagg. Vattendränkt. Fuktigheten sitter någon millimeter utanpå kläderna, på allt, på alla träd, buskar och hus. Späda pyttesmå droppar hänger på rocken, det går inte att urskilja var och en. Lisa drar med handen över regnkappan, det bildas mörka blöta spår efter vantarna.

– Kom Bonnie! Hitåt!

Lisa och Bonnie har en bestämd ronda, hon tror att den är ungefär fem kilometer. De går den varje dag. Först förbi skolan, sen uppför den långa sega backen upp till idrottsplatsen, där hon sprintat sextio meter och till och med vunnit ett antal gånger, runt om Korsvägen och tillbaka via parken hem. Idag har Lisa egendomligt motstridiga tankar. En dunkel känsla av att visserligen är det skönt att, tillsammans med Bonnie, promenera i den kompakta atmosfären. Kanske skulle de kunna höra röster genom hela byn om de koncentrerade sig. Som ekot över en sjö. Men idag blir det en kort sträcka, bestämmer hon sig för.

– Eller hur, Bonnie, idag går vi väl inte så långt?

Bonnie slänger en blick upp på henne, ser nöjd ut, tycker Lisa. Det blir det korta gångstråket. Till Korsvägen och tillbaks. Under vandringen möter de inte en enda människa, den tunga skyn andas intensiv tomhet. Är det bara Bonnie och hon kvar i hela världen? Lisa vänder upp ansiktet, låter den sköna daggen beröra hennes kinder. Nu drar starka armar i henne. Hon längtar hem. Längtar hem till en kopp hett grönt the och de scones hon bakade i morse. Hon kan försiktigt värma dem och äta de ljumma fyllda med mjukt rört smör och rårörd hallonsylt.

Tillbaka inne i huset sprider sig en kraftig genomträngande doft av våt hundpäls, som blött ylle. Lukten ger små otäcka stick i näsan. Nästan samma känning som när man sätter näsan intill en flaska ammoniak, som hon hade fått göra i skolan. Hon andas bara korta grunda andetag, för att slippa odören. Lisas kinder känns våta. Värmen inomhus har omvandlat fukten till vattendroppar som börjar rinna utmed Lisas kinder. Är säkert bra för hyn, huden blir som den sinnliga upplevelsen när man stryker men fingrarna över en mogen persika.

– Vad är det Bonnie? Har något fastnat under tassen? Får jag se?

Bonnie håller upp ena tassen. Gnyr en aning. Lisa böjer sig ner. Bonnie låter henne utan protester ta tag i framtassen. Då är det säkert något som gör ont. Något som måste bort. Lisa sätter sig ner på golvet och vänder upp tassen. Det sitter en stor tagg från en tall i tassen. Hon tar ett tag om taggen och drar snabbt ut den.

– Stackars dig. Nu känns det bättre, eller hur?

Bonnie betraktar henne med stora bruna glänsande ögon. Lisa får en påtaglig känsla av att Bonnie sänder henne en tacksamhetens tanke. Det syns i blicken. Bonnie går bort till sin korg i ett hörn av köket. Hon snurrar runt, runt på stället, kroppen ser nästan rund ut, som en boll. Hur många varv Bonnie snor runt innan hon till slut lägger sig, hinner inte Lisa räkna. Hon ser på Lisa liksom under lugg. Ögonlocken blir tunga, Bonnie blundar. Sover.

© Ethel Hedström