Frihetens pris, del 2

Visst, han sa att han gjorde det, älskade henne alltså, men det räckte inte. Kanske det skulle ha räckt om han inte samtidigt antytt, att vem som ville fick låna henne, om hon bara kom tillbaka till honom efteråt! Kanske det var en barnslig grej, men hon ville testa honom. Det var bara så!

– Tack Gode Gud, sa hon högt när hon fick se Rebeckas späda gestalt komma inklivande genom ytterdörren.

– Rebecka! Rebecka! älskade unge, var har du varit? Vänta! Stanna! Jag vill prata med dig förstår du väl.

– Nej, jag vill vara ifred, deklarerade hon och försvann in på sitt rum.

Annika reste sig upp och tog hand om både disk och tvätt. Middagen drog hon också igång med samtidigt med allt det andra. Det var som om Rebecka hade kommit med hennes förlorade krafter. Tänk så mycket kraft glädje kunde ge och hur mycket av samma vara som försvann när man blev ledsen och bekymrad, tänkte Annika medan hon snabbt skalade potatis.

Utan Rebecka hade hon märkligt nog inte orkat något. Och nu helt plötsligt kändes det som om hon blivit befriad från någon hemsk sjukdom och på så vis fått dubbel styrka. Hennes älskade flicka var tillbaka och till synes oskadd. Vad var hon egentligen inblandad i för någonting?

Hur skulle Annika gå tillväga? Det var inte lätt att vara mor, när man inte hade någon att dela sina bekymmer och misstankar med. Annika hade försökt att prata med en moster i hopp om att hon skulle lyssna. Helt utan resultat.

– KNARK! Nej, vet du vad Annika! Det är ingen storstad som vi bor i. De där grillerna får du allt försöka att slå bort! Du är överspänd, det är hela saken, förkunnade moster Siri nästan hånfullt.

Annikas mor sa precis likadant men det berodde nog med all sannolikhet på att Annikas syster Vera pratat med Annikas mor. Vera hade säkert förberett modern på att Annika skulle dikta upp någon storstadssaga.

Tore, hur reagerade han?   Han skrattade bort alla Annikas bisarra misstankar. Nej, något knark trodde han inte att det rörde sig om. Ungar kunde väl ränna ute och bli borta utan att man behövde måla fan på väggen med en gång och tro det allra värsta. Annika var alldeles för negativ i sina tankar, det var det som var fel.

– Bestämda tider för hemkomst! utbrast Tore. Nej, det löser inga problem. På så vis får du väl fler skulle jag tro. Det skulle se ut det, om du började väsnas om för sen hemkomst. Nej, ge upp de där tankarna. Det är förresten för sent. Sätta ingångstider till en unge som redan ränt ute ett par år … Är du så dum så du tror att det helt plötsligt skulle fungera och dessutom lösa dina mammakomplex? VA?

Tore såg stint på Annika innan han fortsatte:

– Vi klarade oss ju som unga. Varför skulle de inte göra det i dag? Du är allt bra rolig du, Annika! Han såg på Annika som om han tyckte synd om henne.

Annika hade försökt att förklara att både hon och Tore var uppvuxna på landet, långt från alla faror. Dessutom försökte hon få honom att fatta att folk inte ens visste vad ordet ”knark” betydde då på den tiden. Sprit och cigarretter var en farlig vara, men allra farligast var killarna. Man kunde bli med barn om man träffade killar. Det var det absolut värsta som kunde hända en ung flicka på den tiden. Man visste inte annat och då var ju det som fanns det värsta, naturligtvis. OM man räknade bort olyckor och sjukdom.

– Det ska vara fri barnuppfostran! röt Tore i. Vi lever inte på stenåldern, Annika, upplyste han om på ett syrligt och spydigt sätt. De klarar sig! Du har fått det där med knark på hjärnan.

Annika kände hur hon började samla på oförrätter som Tore gjort mot henne. När hon inte kunde nå fram till honom med ord, fick hon väl pröva att nå honom genom handling. Det var ju så han fungerade så han fick väl skylla sig själv, tänkte hon och försökte skaka obehaget av sig.

På något sätt var hon tvungen att nå fram till Tores medvetande. I annat fall skulle snart deras äktenskap vara till ända, det kände hon på sig.

Den där sängkammarsvalkan, som smugit sig på genom alla bråk och stridigheter, besvarade Tore med att bli ännu mer vrång. Det såg inte ut att leda fram till något annat än bara ännu mer destruktivitet i äktenskapet.

1179 st. Har läst texten