Frihetens pris, del 1

Annika lät tankarna vandra lite som de ville. Visst, det fanns mycket som man kunde ha olika uppfattningar om när man lever i tvåsamhet, tänkte hon. Vem kunde hon jämföra sig med? Väninnor hade hon men ingen som hade så banala konflikter med sina partners som vad hon och Tore hade.

Barnuppfostring var väl en stötesten för många, men för Annika och Tore hade det blivit något av ett stort berg. Mount Everest liknade det nog mest.

Tore var förespråkare för frihet. Han menade att man skulle ha frihet i det mesta: fri barnuppfostran, fri kärlek och frihet i så gott som allt.

Annika satt med huvudet lutat mot handflatorna och grubblade. Disken översvämmade diskbänken och tvättmaskinen var antagligen klar för längesen.

Var höll Rebecka hus? Var hon levande? Hade hon kommit med i något gäng där det fanns narkotika?

Annika kände sig bedrövad. Hon hade ringt till dem som var Rebeckas kompisar. Ingenstans fanns hon. I drygt fem dygn hade hon varit borta nu …

Felicia, som var Rebeckas allra bästa vän, hade inte fått vara med i det där gänget som Rebecka var med i nu. Felicias föräldrar hade gjort det som Annika hade velat göra från allra första stund. Nämligen förbjuda eller åtminstone sätta en gräns. Att barn skulle komma hem först dagen därpå var helt fel, ansåg Annika.

Tore och hon hade – mer än en gång – grälat om det här med barnens uppfostran.

– Du är så gammalmodig! brukade han säga. Barn mår bra av att ta egna beslut. Dessutom är det lugnare här hemma när de är ute på sitt.
Fick man verkligen resonera så? undrade Annika resignerat. Att slänga till barnen en slant och sedan vara av med dem, det hade blivit modernt. Det var tufft tydligen. Då var man en modern förälder. Fy fan!

– Måtte Gud bevara mig ifrån att drabbas av den modernitetsandan, sa Annika högt, utan att lyfta huvudet ur handflatorna.

– Hon är inte mer än fjorton år, hade Annika upplyst Tore om. Vad vet man om livet när man bara är fjorton år?

Nej, inte mycket. Man tror att man är så stor, men nej man är innerst inne bara ett barn som behöver både kärlek och någon som tar ansvar för det som de ger sig in på.

– Tillräckligt, hade Tore svarat korthugget utan att möta hennes blick.

Vuxen – PYTT! tänkte Annika.

Tore var tyvärr inte den sortens man som lät sig övertygas av ord. Nej, det var endast handling eller konsekvenser som kunde övertyga honom om att han hade fel. Det skulle gå så långt så både det ena och det andra fick skador, innan han gav upp sitt motstånd.

Rebecka var på ”rymmen” och de andra yngre barnen Kim och Stefan var i skolan.

Tore var en ”Ja-sägare” till det mesta som barnen ville. Annika var den som sa ”Nej”. Den som säger nej och tar hand om uppfostringens baksidor blir sällan favoritföräldern … Det var Annika ett levande bevis på. Det var Annika som fick ta konsekvenserna av det där ”Jaet”, som Tore så ofta använde sig av.

Annikas hjärna genomfors av ett minne från en mycket hemsk dag när pojkarna var yngre. Grabbarna hade Tores tillstånd att göra upp eld var som helst på tomten, nästan i alla fall … Skickliga pyromanämnen var de om man skulle se krasst på det hela. Andras barn lekte hellre på ”Kims och Stefans” gård, som de sa, för där fick de göra sådant som de inte fick göra hemma.

 
– ”Ojatackar jag! brukade Annika säga. Att ge sitt tillstånd för allt vad barnen ville göra och sedan smita iväg och själv sätta sig i säkerhet bakom ett skrivbord … Herre Gud, hade hon förmodligen suckat. Hur skulle det gå om hon själv gjorde så? undrade hon ofta.

En dag bar det sig inte bättre än att det blev eldsvåda i det gamla skjulet där grabbarna lekte. Alla småpojkarna hade kunnat brinna inne. Det var ytterst nära.

1272 st. Har läst texten