En helt vanlig dag i maj

Det var en helt vanlig dag i maj. Solen sken som den skulle, påsk- och pingstliljor prunkade i de stora cementrören på torget. Duvorna pickade ärtor och sket om vartannat. Folk satt mer eller mindre avklädda i den varma solen och åt glass. Genom solglasögonen stirrade killarna som besatta på de halvnäcka tjejerna, som visste att de var iakttagna och kråmade sig lite extra så där på kul. Visade behåbanden med tröjorna nedhasade över axlarna. Killarnas jeans spände både här och där. Det var en helt vanlig dag i maj.

Från ingenstans dök han upp, den långe, mörke killen, med en stor sjua på tröjan i amerikanska färger. Han var verkligen lång. Han såg sig omkring och fick syn på bänken där Annica och hennes kompisar satt och glodde på honom. De insöp hela hans längd, muskler, den stolta hållningen, kroppens löften. De började svettas. Skruvade sig som om en hord myror hade börjat invadera deras kroppar. Han tog ett steg mot dem och så ännu ett. Han visste vad de tänkte och krökte armen lite lätt, så att den muskulösa överarmens muskler spelade. Leendet på hans läppar var lite ironiskt. Nog var han medveten om sina företräden. Nu var han framme hos dem.

Killarna hade slutat titta på tjejerna för en stund. I stället hade främlingen från ingenstans hela deras uppmärksamhet. Luften gick ur dem. Här hade de inget att sätta emot. De kände sig som sparrisar i förhållande till den här killens svällande muskler. Tore spände sina överarmar det värsta han kunde (i smyg alltså). Det hände ingenting under tröjan. Skit också. De såg på varandra. Vad skulle de göra? Här kom plötsligt en utomjording och bara stövlade fram till deras tjejer. Och de – tjejerna alltså – såg inte ut som om de hade något emot det heller. Folk omkring dem såg ingenting. De åt glass och solade, denna helt vanliga dag i maj.

– Maka på er brudar, sa han till dem med mjuk basröst.

De rös. Vilken röst, vilken figur, vilken kille. De makade på sig. Han tog upp en och en halv plats på bänken, så stor var han och de som satt ytterst fick resa sig. Han klappade inbjudande på sitt lår och sa:

– Kom här lillan och sitt. Här finns plats.

Magda rodnade och visste inte vad hon skulle säga, vart hon skulle titta och hur hade de andra gjort om de fått samma inbjudan. Hon tittade på Evy, vars kinder glödde och ögonen sprutade eld. Evy hade gärna flugit över och satt sig på det erbjudna låret om det var hon som blivit tilltalad. Magda satte sig ytterst på hans lår. Han klappade på sitt andra lår.

– Här finns plats till en till, sa han.

Evy var inte sen att sätta sig. Hon var lite mer utvecklad än de andra tjejerna och han tittade uppskattande på hennes runda bröst, som kommit ganska nära hans ansikte.

– Schyssta brön, sa han.

Han spände lårmusklerna och de båda tjejerna ryckte till. Vad var det som hände? Det kändes som om de satt på hårda marken.

Killarna satte huvudena samman och viskade. Deras brylkrämsindränkta hårmanar trycktes tätt ihop. Händerna knöts till hårda nävsläggor. De kastade hatiska blickar på den som lyckats ställa in sig hos flickorna bara genom att komma där som en annan Don Juan. Efter en stunds överläggande, med ljudet från de klara flickskratten strömmande mot sig i vågor, reste de sig som en man och började gå mot bänken där främlingen satt. Han behövde nog läras en läxa. De förstod att han inte var från stan, för då hade han inte gjort på detta sätt. Snott deras tjejer mitt för näsan på dem. Nej här fick man ta saken i egna händer.

Aha, tänkte han. Nu är det dags – igen. Likadant överallt. Man kunde inte komma någonstans och snacka med tjejer utan att det samlades ett gäng småkillar som skulle mucka gräl bara för att det kom en kille som var större och vackrare än de. Kunde de aldrig lära sig någon gång. Han suckade och reste sig så hastigt att Magda och Evy damp i marken.

– Ursäkta tjejer, men här kommer era killar och vill försvara er. Han räckte dem artigt var sin hand och drog upp dem. Håll er undan nu, för nu smäller det. Han ställde sig bredbent och rättade till sina byxor, medvetet demonstrerande alla sina företräden. Lät musklerna spela lite förstrött, precis som om det inte rörde honom i ryggen att fem ilskna killar var på väg mot sitt livs första riktiga upplevelse med en tuffing som honom. Tjejerna gömde sig bakom ryggstödet på bänken och kunde inte låta bli att fnissa när de såg sina pojkvänner på krigsstigen. Små och klena jämförda med bjässen som de nu bara såg rygg och bak av, men vilken bak!

Solen sken och fåglarna kvittrade, men det varken såg eller hörde de fem som var på frammarsch, först stadigt och ilsket, men sen alltmer tvekande. De kunde se sina tjejer bakom bänken, men de såg också de breda leendena och hörde fnissen – åt dem. Varför var brudar så förbaskat osolidariska? Så fort det kom en muskelnisse i deras väg blev de helt som förbytta. De bjöd ut sig som bara den och hade utan vidare låtit sig slukas med hull och hår. Tore tänkte på de gånger han försökt kyssa Magda, men hon hade bara skrattat och viftat bort honom som en annan fluga. Nu hade hon suttit uppkrupen på den typens knä och han hade haft armen om henne. Nej, det var hög tid att killar som han blev bortkörda från deras gata. Han kunde gå och leka någon annanstans.

Tore sprang nu, med de andra tätt i hälarna, de få kvarvarande stegen fram till främlingen men utan att han visste hur det gått till låg han och de andra i en enda stor hög på marken. Det kändes som om de gått rakt in i en vägg. Människorna på bänkarna omkring hade rest sig upp för att se bättre, denna helt vanliga dag i maj. Det var inte varje dag man fick se på gratisuppträde.

När de kom på benen igen var främlingen borta. Flickorna satt på bänken och fnissade och tittade med längtansfulla blickar bort över torget där främlingen försvunnit i ett lojt tempo. Han hade sagt Cheerio till dem, spelat lite mer med sina muskler, blåst av fingertopparna som om han blåst bort krutrök från en pistolpipa, skjutit fram underlivet i en menande gest och vänt på klacken och gått. De följde hans vickande stjärt med blicken tills rörelsen inte längre kunde ses och riktade sedan blickarna mot högen av småkillar på marken. Vad skulle de göra med dem efter detta? För en stund sedan hade de inte haft något emot att flörta med dem, men nu kändes det minst sagt konstigt. Det var Evy som sa de förlösande orden: