Elvakaffe

Mor Hilda sitter på kökssoffan och stickar. Händerna är knotiga, men hon älskar att sticka och se hur stickningen tar form ur hennes annars så stela och oformliga händer. Det ska bli ett par raggsockor, en julklapp till ett av barnbarnen. Hon vet att de kommer till användning för frusna små fötter. Hon drar sig till minnes sin egen barndom under iskalla vintrar, när kylan i de gamla utslitna kängorna åt sig in, förlamade tårna och så småningom hela hennes små fötter. Hon huttrar till där hon sitter på kökssoffan, trots att det är mitt i sommaren.

Hjalmar, hennes man, sitter mitt emot henne vid köksbordet och kämpar med ett korsord. Mor Hilda ser att han lider av sviterna efter många års hårt arbete i skogen. Samtidigt som Hjalmar koncentrerar sig på korsordet försöker han få igång blodcirkulationen i benen genom att massera vaderna.

Hjalmar känner sig ofta trött och irriterad nu för tiden. Är det inte det ena så är de det andra, tänker han. Ryggen känns ändå lite bättre idag, men i stället är det benen som värker och inte lyckas han lösa veckans korsord heller. Hjalmar är envis och tänker inte ta hjälp av Hilda i första taget.

Mor Hilda och Hjalmar har svårt att få tiden att gå. Dagarna känns långa och det finns inte så mycket att prata om längre. Ofta sitter de tysta i köket och tittar ut genom köksfönstret. Har de tur är någon av grannarna ute och för en stund får de lite nytt att prata om.

Annat var det förr, då räckte tiden aldrig till.

Då var det fullt av liv och rörelse på gården. Barnen, två flickor och fem pojkar var alltid i närheten. Det var mycket spring och lek men ofta ville barnen vara med och sköta om djuren. En uppgift de gärna hjälpte till med var att fösa in korna när de skulle mjölkas. Då hämtade de sina små käppar och gick ner till kohagen. Det tog lite tid att samla ihop alla korna, men när det väl var gjort sprang barnen bakom kossorna och viftade med sina pinnar och föste de framför sig upp till ladugården.

Det var mor Hilda som skött om mjölkningen och sett till att den blev hämtad av mjölkbilen. Till en början hade hon mjölkat för hand. Med tiden blev det mer modernt och de köpte så småningom en mjölkmaskin som underlättade hennes jobb betydligt.

På våren köpte de alltid två små griskultingar. De fick böka runt ute på gårdsbacken under sommaren och framåt höstkanten fick de flytta in i stian. Varje år lagom till jul var de stora och präktiga och skickades till slakt. Då var det bråda tider med att salta in fläsk och stoppa korv.

I hönshuset spatserade tuppen med sina hönor. Barnen älskade när de fick hjälpa till att plocka in de varma nyvärpta äggen. Försiktig la de äggen i korgen samtidigt som de höll ett vakande öga på den ilskna tuppen. Äggen användes delvis i hushållet men överskottet såldes till handelsboden i byn.

Hjalmar hade haft sitt dagliga arbete med avverkningen i skogen. Sommar som vinter slet han i skogen och hästen var till ovärderlig hjälp för honom när alla timmerstockar skulle dras fram och staplas vid vägkanten. Där hämtades de och kördes bort av stora lastbilar till sågverket.

Mor Hilda ler för sig själv när hon tänker tillbaka på den tiden.

Nu är allt vardagsslit förbi och tillsammans med mor Hilda och Hjalmar huserar nu endast två stycken små kattungar, en orangeröd och en svart.

– Såg du vart den orangeröda katten tog vägen, frågar mor Hilda.

– Vilken då? Menar du den med vit haklapp, undrar Hjalmar.

– Nej, jag menar den orangeröda katten.

– Ja, just den, svarar Hjalmar lite irriterat, den har en vit haklapp.

– Nja, det vet jag inte direkt, säger mor Hilda, på sin höjd kanske den har en liten vit fläck under hakan.

– Ja, det är väl ändå samma sak.

– Nej det är det då rakt inte, säger mor Hilda, en vit fläck är en vit fläck och en vit haklapp är en vit haklapp. Såg du vart den tog vägen?

– Nej, svarar Hjalmar, jag har bara sett en orangeröd katt med vit haklapp. Någon annan katt har jag inte sett till, muttrar han.

Det blir återigen tyst i köket. Harald sneglar in mot vägguret som hänger i kammaren, visaren står på kvart i elva. Klockan går ovanligt sakta idag, tänker han. Snart slår uret i alla fall sina elva slag och mor Hilda tar stöd mot köksbordet och reser sig från kökssoffan. Hon går fram till spisen och sätter på kaffepannan. Äntligen är det dags för elvakaffe.

© Anette Rosenberg

 

1052 st. Har läst texten