Det onomatopoetiska

Stötte häromdan mitt i skrivarprocessen på patrull. Bokstäverna spjärnade emot . Ville inte bli skrivna. ”Vill du göra palindrom av oss får du först titta på naturrutan och säga apa”, tycktes de säga. Jag flög upp, men bokstäverna hade redan rest sig och masat sig därifrån. Jäkla oduglingar, tänkte jag. I detsamma upptäckte jag en skylt med tuschskriven text: Bli fri med onomatopoesi! Och ännu en: Vi är indisponibla och i strejk!

En talesman trädde så småningom fram och sa något om att en upphovsman alltid har förpliktelser. Dels skulle ordbärarnas dagsform alltid beaktas. Dels skulle en ny klausul skrivas in. Onamatopoetiska ord borde i mycket högre grad användas, enär dessa befinna sig på en mer jordnära nivå än de intentioner skribenten brukar ha. Mot gräsrötterna. Naturliga yttringar som svirr och svisch och aooha var bara några uttryck som föreslogs.

Efter en viss betänketid framkastade jag ett förslag om att åta mig att använda ord som svirr och svisch och andra ljudhärmande inslag. Men på ett villkor: Dessa måste också kunna stuvas in i nysammansättningar som svirrhöna eller varför inte myggsvirr och svischkon. Talesmannen underströk vikten av att allting kommer på papper. Nu skulle motparten ha överläggning och jag fick lov att vänta.

Efter en stund, lång som en evighet, hade ordbärarfacket kommit fram till följande: Vi bokstäver har beslutat rätta in oss i ledet och göra oss tillgängliga om rekommendationen efterlevs.

Skrivarprocessen kan följaktligen ha sina kringelkrokiga vägar. Men själva ifrågasättandet, är en viktig del av denna. Tack för aoodet!