– Jacky, sa jag. Den lyfte på ena örat.

Jag la mig ner på golvet och klappade den på huvudet. Hunden verkade helt utmattad. Den somnade direkt, jag blundade också.

En timme gick. Vi låg tysta, andetagen hördes genom den svaga radiomusiken. Rummet var mörkt. Kaminen hade slocknat. Magen värkte, jag mådde illa. Lars Nilsson hade sagt ”så här kommer det tyvärr att vara”. Jacky sov djupt. Jag hörde mannens och pojkens röster utifrån vägen. Pojken skrek något, mannen svarade ”ja ja”. I morgon skulle jag gå tillbaka med hunden. Den följde säkert med även utan koppel. Stjärnor syntes på himlen. Jag borrade ner huvudet i Jackys päls.

– Bara tills i morgon, sa jag. Sen får du gå hem.

Jacky gnydde i sömnen. Den tyngsta stjärnan föll, allt ljus rann ner i det svarta hålet. Rådjuret fortsatte dricka vatten. Snart var hela gölen tom.

© Thomas Eriksson