När jag kom tillbaka var kaminen fortfarande varm. Brasan flammade snart upp igen. Om två månader skulle våren komma. Det var fel på radion, volymen gick bara att höja till ett visst läge. Ännu var det för tidigt att äta. Tavlan med skeppet i storm var signerad AS, det kunde betyda vad som helst. Magen hade lugnat ner sig något. Jag sträckte ut mig på soffan. Det kändes lagom varmt i rummet, mörkret la sig i trädgården

Kalopsen var god men jag blev fort mätt. Doktorn hade sagt att jag kunde äta vad som helst. Han hette Lars Nilsson och hade ett fast, förtroendegivande handslag. Själv tyckte han mest om husmanskost. Jag diskade tallrik, bestick och glas, sedan ställde jag mig vid fönstret och tittade ut i trädgården. En hund sprang förbi, den var som en skugga. Jag öppnade dörren och ropade ”Jacky”. I morgon måste jag handla, jag behövde det mesta. Huset var tyst. Jag sköt en av fåtöljerna närmare kaminen. När jag vaknade upp ur narkosen frågade personalen om jag visste vem jag var?

– Ja, svarade jag militäriskt.

Operationen hade gått bra, sa Lars Nilsson men tyvärr fanns det inget mer att göra. Han beklagade. Dagarna gick in i varandra som tröga byrålådor, de öppnades och stängdes enligt order.

Det knackade på dörren. Utanför stod mannen från gården och hans son. Sonen hade bara en sommarjacka ovanpå T-shirten. Fadern harklade sig och sa,

– Jasså, är det du… ursäkta.

Jag berättade snabbt att jag kanske sett hunden alldeles nyss. Pojken frågade häftigt om det var Jacky. Jag svarade att den sprang så fort.

– Men du såg väl om det var en bordercollie? sa pojken.

Jag sa att det nog var en collie.

– En bordercollie! förtydligade pojken. Det är skillnad.

– En bordercollie, sa jag.

Pojken rusade ut i trädgården och skrek ”Jacky, Jacky". Efter en stund kom han tillbaka och sa till fadern att det fanns hundspår i snön. Jag sa att den sprungit åt det hållet och pekade med handen.

– Då måste vi efter, sa pojken. Fadern nickade. Till mig sa han,

– Det är nog ingen fara med hunden.

Nu var det min tur att nicka. Pojken hade redan gått ut i trädgården igen. Han stod och väntade på fadern som sa,

– Det är väl bäst att gå.

– Ja, svarade jag.

När de försvunnit stängde jag dörren. I magen kändes ett svagt molande. Det var som det brukade. Jag satte mig i fåtöljen vid kaminen. Lars Nilsson hade frågat vart jag skulle och jag hade svarat ”ut på landet”. ”Där är det fint”, replikerade han. ”Passa på”. Han var djupt sympatisk. Hans far hade varit överläkare före honom.

Jag slog på radion, ljudet var lågt. Natten kom närmare, dagen flöt in i natten. De var som ett gift par. Det var för tidigt att ta tabletterna. Om jag tog dem vid åtta borde jag få sova ordentligt. Det skrapade utanför dörren, jag reste mig för att öppna. En bordercollie satt på trappan. Den sa ingenting, tittade bara. Snabbt slank den in och sjönk genast ihop framför kaminen.