Den tysta vita skogen

Konduktören hoppade ner på perrongen, såg framåt, bakåt och vinkade sedan av tåget igen. Jag gick ut mot vägen. Det hade snöat i ett par dagar, träden var indränkta i vitt ludd. En bil passerade och försvann ljudlöst som en vålnad. Jag mådde inte så illa nu, magen kändes bättre. I området låg mest sommarstugor med stora tomter. En äldre man skottade utanför sitt garage. Han nickade när jag passerade. Jag fortsatte fram till huset. På gången syntes spår av djur. Jag låste upp dörren och klev in.

Huset var glest möblerat. En kamin lutade sig mot ena kortväggen, några tavlor satt uppspikade på olika ställen. En av tavlorna avbildade ett skepp i storm, på en annan drack ett rådjur vatten. Elementen var ljumma. Från rumsfönstret såg man ut över trädgården. Januari hade inte varit så här kall på länge. Jag tände i kaminen, efter en stund tog brasan fart. Jag gick ut igen. Långsamt började jag skotta upp en smal stig. En skåpbil körde förbi, det stod ”Antennmontage” på sidan. Framför grinden försökte jag rensa helt rent men det gick inte, vallen var ishård.

Nu kändes det varmare inne. Jag fyllde på ved i kaminen, sen tog jag fram sängkläderna ur garderoben. Dagarna hade blivit något längre, det rörde sig bara om minuter. Jag hade med mig mat för att klara kväll och morgon; kalops och potatis för uppvärmning, mjölk, smör, bröd och kaffe.

Klockan var halv fyra. Åter tog jag på jackan och öppnade dörren. Två ekorrar lekte i ett träd. De sprang upp och ner längs stammen. Kylan hade gett med sig lite. Jag gick längs vägen. Den slutade vid en gård. Till fots gick det att komma vidare men inte med bil. Skogen låg tyst och vit. På vissa ställen var vägen hal, snön låg hårt packad. Jag tog två tabletter på morgonen och två på kvällen. Det fanns också kapslar som jag kunde ta vid behov, just nu behövdes det inte. Jag gick fram till bommen som stängde av vägen. Fotspår var tryckta i snön. Jag lutade mig en stund mot järnstången. Det värkte i magen men inte så farligt. En man i arbetskläder kom gående från ladugården. Han stannade till och frågade om jag mådde dåligt.

– Nej, svarade jag.

En ung pojke dök upp från andra hållet. Andfått undrade han om jag sett deras hund, en bordercollie som hette Jacky. Denne hade sprungit bort på morgonen. Pojken var påfallande tunt klädd i bara jeans och T-shirt. Jag svarade att jag inte sett den. Mannen sa,

– Gå in nu Jonas, Jacky kommer tillbaka.

– Det gör han inte om vi inte letar, sa pojken.

När pojken försvunnit sa mannen att hunden brukade springa bort, det var ingen fara.

– Ja, sa jag.

Mannen sa,

– Men om du ser en bordercollie kan du väl hojta.

Jag lovade att göra det.

– Fint, sa han och gick iväg mot huset.