David Crockett

Smack! Mekaniskt duckar jag trots att jag vet att det är för sent. Den sitter redan insjunken i ekstammen fyra millimeter från min vänstra axel.

Robin har avlossat pilen när jag som minst anade det. Jag springer hukande längs stigen, viker sed–an av djupare in i lövverket. Lyssnar, spejar, ihopkrupen. Inte en rörelse. En roskindad spindel rör sig sömnigt i riktning från mig. På lina. En köttig fluga, intrasslad i nätet, väntar den till middag. Tänker inte avslöja min position. Robin eller Hjortfot ska få röra sig först. Få någon liten ungbjörk att darra till lite extra.

Jag vet att Hjortfot har förmågan att smyga sig upp i rygg på mig utan att jag anar något. Skugglik. Med kniven mot strupen skulle han kunna avkräva mig koden in till skrivarlyan. Men var finns han? Av pilens riktning att döma borde Robin befinna sig bakom torrdas.., blockhuset menar jag. En gren knäcks strax till vänster om mig.

De är nära nu. Någon andas svagt på väg förbi mig. Hinner bara uppfatta skuggan som färgar löven mörkgröna. Väntar. Känner efter att armborstet är spänt. Ska jag kalla på Tarzan? Skogarnas konung och djurens vän. Eller Fantomen? Dödskallegrottan ligger ju nära.

Medan jag funderar har spindeln fått sällskap av ytterligare en insekt. En spetsfundig mygga i brun T–shirt. Ena benet sprattlar fortfarande fritt. Jag tar tag i det för att lossgöra henne. Drar. Det går av. Stilla.

I dag är det ugglelätet som gäller. Det var Tarzan, Fantomen och jag överens om redan i morse. Bara någon nu hör mig. Hoo Hoo! Hoo Hoo! Varken Robin eller Hjortfot anar ugglor i mossen. Jag ålar mig försiktigt ut ur snåret. Ser en liten ryggtavla på väg längs stigen. Min lillebror. På väg hem.

Han har en leksaksbil i ena handen. I den andra håller han en glass. Han är inte med. Jag vecklar ut min karta. Den visar alla hemliga gömställen och platser där faran är som störst. Ravinen, där floden med alla krokodiler lurar, finns med och slingrar sig djupt in i djungeln. Jag håller som bäst på att memorera kartbilden när en lian susar ner ifrån skyn.

– Tarzan! Visste väl att jag kunde lita på dig! Gamle vän.

Han har sin välslipade kniv i säkert förvar mellan tänderna, och blinkar bara ett: ”Hejdu, David Crockett”.

– Var är Fantomen? viskar jag.

Tarzan nickar två gånger. Det betyder att han är hos Diana. En nickning betyder Hero eller Devil. Tre eller fyra, då stammar han.

– Robin och Hjortfot är på krigsstigen! viskar jag. Vi smyger oss ner till flodravinen och tar deras kanoter. Då blir de ordentligt strandsatta.

I detsamma brakar det loss bakom oss. I en skur av pilar, spjut, svärd, stenar och en och annan grankotte, rusar vi längs stigen ner mot stranden. Vi undviker omsorgsfullt att trampa ner i lejongropen. Konstigt förresten att min lillebror inte föll ner, han som passerade för en stund sedan. Bakom oss hör vi ljud som av en elefanthjord. Robin och Hjortfot måste ha tagit hjälp av hela Björnligan. Framme vid kanoterna vänder vi oss om. Bara flodens svaga röst. Inget annat.

Jag försöker övertala Tarzan att följa med till skrivarlyan, när en lurvig gestalt linkar fram och tar hans hand. Det sista jag ser är hur deras kroppar lianar iväg in genom djungeln.

© Allan Hägglund



1049 st. Har läst texten