Arvslotten

Det tog en vecka innan Svante hade listat ut var den unge mannen bodde. Första dagen följde han honom med ögonen så långt hans gammelögon förmådde. Dag nummer två ställde han sig i den korsningen och följde den cyklande mannen tills han svängde av. Denna procedur upprepade han tills han såg honom parkera cykeln utanför ett hyreshus och gick in i en port.

Svante var riktigt nervös när han måndagen därefter stod utanför porten och väntade på den utvalde mannen. Tänk om han skulle uppträda aggressivt? Han avskydde bråk och uppträdanden.

När mannen kom mot honom sträckte han fram handen.

– God dag, jag heter Svante Tillberg och jag har ett förslag till dig.

– Vad då? Vad menar du? Mannen tog av sig cykelhjälmen och såg frågande på den gamle mannen.

– Det kommer att ta lite tid att förklara. Har du något emot att vi tar det inne hos dig?

– Tja, jag vet inte… Han tvekade.

– Det är ett seriöst erbjudande, som du har rätt att tacka nej till om det inte tilltalar dig.

– Jag bor på tredje våningen och huset saknar hiss. Men han öppnade dörren och släppte in Svante.

När de äntligen var framme vid dörren såg Svante att det stod Nilsson på dörren.  Inga initialer framför.

– Jag är hemma, ropade den unge mannen.

– Jag är i köket, svarade en kvinnoröst.

– Jag har med mig besök.

Kvinnan blev synlig i dörröppningen. Den unge mannen böjde sig över kvinnan och gav henne en kyss på kinden.

– Det här är Svante Tillberg och han säger att han har ett erbjudande till mig och därmed oss. Fråga mig inte vad.

– God dag, sa Svante.

– Karin Nilsson, sa den späda varelsen från rullstolen. Så spännande. Pelle kan ta fram kaffet så sätter vi oss i rummet. Hon rullade före.

Svante var lite tagen, men beslöt att det inte spelade någon roll att hans utvalde var gift. Kanske bara bra hann han tänka innan Pelle kom in med kaffebrickan.

– Som sagt så har jag ett erbjudande till er. Jag heter alltså Svante Tillberg och är den siste kvarvarande i min släkt. Alltså jag har inga arvingar. Min älskade hustru Siv omkom i en olycka för tjugotvå år sedan och vi fick aldrig några barn. Nu har jag grubblat över vem som ska kunna ha glädje över mina tillgångar, den dag då jag dör. Jag vill absolut inte att arvsfonden ska ha något och inte kyrkan heller. Är inte det minsta religiös. Är ni troende?

– Nej det kan man väl inte påstå, sa Pelle.

– Inte för att det spelar någon roll. Om ni godtar mitt förslag så är det ju upp till er hur ni förvaltar gåvan. Om ni nu är intresserade förstås?

– Det här låter ju väldigt märkligt. Vad innebär hela den här historien egentligen? Rent praktiskt alltså? Vad vill du ha i gengäld och varför just oss?

– Det var många frågor, och det är förståeligt. Som jag sa så vill jag att mina tillgångar ska komma till gagn för någon. Jag har spanat in dig Pelle en längre tid från mitt köksfönster. Hur du cyklat förbi i ur och skur. Antog att du jobbade någonstans ner mot hamnen.

– Jag jobbar på varvet.

– Jag gissade nästan det. Eftersom jag inte visste vad du hette så kunde jag ju inte göra några efterforskningar. Så enda sättet, som jag såg det, var att följa efter dig.

Dom skrattade gott när Svante berättade hur han gått till väga.

524 st. Har läst texten