Just nu läser jag en kurs i barnlitteratur, så kurslitteratur, bilderböcker och ungdomsromaner. Precis just nu: Bröderna Lejonhjärta. Nostalgi!

Mitt första resultat av "barndoms-skrivövningen":

Tänk på en text från barndomen. Tänk på en text. Tänk på en barndom. Jag tänker jag tänker jag tänker och fan det kommer ändå ingenting jag tänker men texterna håller sig gömda någonstans. Jag har en lillebror, jag har två små bröder. Och två strumpor till lillebror, nej jag tänker aldrig på min barndom, jag tänker inte på min barndom.
Du sitter på golvet, på plastmattan med mystiskt mönster i gråbeigebrunrosa. Den som ser ut som hud när man solat och rökt i femtio år sen sovit på ett ojämnt underlag och satt sig upp. Den som är som mormors hud när hon har suttit vid garageväggen en dag i juni, när hon reser sig upp och hon kommer fram till dig och frågar om du vill ha en jordgubbe och hon plockar den från landet och den är alldeles jordig och du får jord i munnen och…
Tillbaks på golvet. Dra tankarna tillbaks mot marken. Sätt dig tillrätta. Det är sångstund du går på lekis. Det är sångstund innan fruktstund. Man äter en halv banan skuren som en kungakrona där vid delningen. Sånger är texter. Musik är text. Musiken kommer in i dina öron, du tänker att du ska sjunga, du sjunger högst och vackrast av alla, ska du tänka. Men orden? Orden? Vad sjunger du? Vad? Vilka ord?
En noshörning kom emot mig och gav mig en puss. Det var en sång. Men du sjöng den aldrig. Den är för modern. Du sjöng inte den. Du minns inte sångerna minns bara lekarna när du alltid var tagen som skulle ta alla andra och alla andra så snabba. Du minns. Du minns inte. Du lägger dig på mage för att komma närmare grunden. För att bli liten igen, för att minnas, kunna minnas. Du försöker nynna på en sång. Den om alla färger. Svart, svart, svart är mössan på mitt huvud, svart, svart, svart är dräkten som jag bär, allt som är svartsvart tycker jag är vackert för min vän är sönderbombad, sprängd. Nej, nu försöker du göra dig till någon du inte är. Du hade ju en lycklig barndom. Du kan bara inte minnas. Det är inte fel att ha dåligt minne, det är bra, bara bra, bara bra så bra.
Du viskar inte längre i någons öra. Du ropar inte längre heeeeeeeeeeeeeeeeej då i telefon när du ska lägga på. Du vill gärna tänka att du fortfarande är barn och att det är därför du inte kan minnas, för att du är mitt i det, men du är vuxen, du ska vara vuxen nu.
Du vill lägga huvudet i mammas knä, du vill borra in näsan i hennes klänning, du vill se det suddiga mönstret framför ögonen, du vill bara sitta där, du vill att pappa ska klia din rygg, du vill att han ska stoppa om dig hårt, peta in täcket under din kropp tills du inte kan röra dig utan att förstöra täcket och han säger ”Ska jag göra kåldolme av dig?”.
Tänk på en text från barndomen. Det skulle kunna vara en bok. En bok är en text. Definitivt. Definitivt – det är ett ord jag gillar. Happy Birthday To You!!! Kanske gillade jag Astrid lindgren. Jag borde ju göra det menar jag. Jag minns när jag läste mammas romantiska romaner. Jag läste Rosamunde Pilcher. Det handlade om komplicerade familjerelationer. Jag gillade verkligen komplicerade familjerelationer när jag var tolv. Jag gillar verkligen. Gillar verkligheten. Vad gillar man egentligen? Hur kan man veta det? Jag kan inte tänka och sortera.
En text från barndomen. För där i orden gömmer sig minnena. Jag minns farfar. Han läste Pippi Långstrump. Jag ska minnas en text från min barndom. Jag ska minnas farfars röst som läser Pippi, jag ska minnas. Fortsättning kommer.