Noveller

431 dygn i ett träd, del 2

Jens Daniel Burman

Detaljer

Kategori: Noveller

Publicerad torsdag, 21 oktober 2010 16:00

Skriven av Jens Daniel Burman

Träffar: 348

Solen började klättra ner bakom bergskammen och körsbären lyste rödare än någonsin. Rödare än Bengt kunde komma ihåg att han hade sett dem. Bengt var ensam, kilometer till närmaste granne, ljusår till närmaste vän och med en stark känsla av att den här kvällen var slutet på något. Han skälvde till och drog en djup suck, det tjöt från hans kärva gamla lungor. Gammal luft, gamla dammiga andetag från en gammal man, tänkte han. Han satte sig på köksstolen utan att se efter vart den var. Han var som blind inne i sitt torp, en mullvad. Behövde inte längre ljuset, han kunde famla sig fram. Väggarna, möblerna, trösklarna var som en del av honom. Han lyfte på armen och nuddade stolsryggen, han lyfte på benet och slog i den i dörrkarmen, han la sig ner och landade på sängen, sjönk ner, djupt, djupt tills han nådde botten.

– Jag är trött, sade han. Så... så trött… Och han somnade.

Ibland var det liv, ibland var det död. Trädet, det enda som fanns att gripa sig fast vid var stor och trygg, stammen skrovlig och stum. Grenarna sträckte ut sig i dimman. Ibland var det liv som grönskade. Ett lövtak, stort och tjusigt, utbrett som ett paraply. Ibland var det död likt en torkad tjurmuskel, stinkande och hal. Men det var alltjämt ett träd. Och där satt hans fru intill honom, på samma gren. Hennes ansikte var skarpt och flimrande som taket på ett badhus. Hon såg ut som förut innan hon dog. Innan hon började suddas ut. Att se henne på nytt gjorde att minnena kom tillbaka, läckte ut som ur en gammal kista. Hon sade ingenting, hon rörde sig knappt. Men hon fanns. Det gick sekunder, minuter, tills hon försvann i ett flimmer, ett moln av glitter. Sedan var det bara en dröm som sakta sjönk in i glömska, tillbaka till sin minnes kista, vissnade i sin grav.

Bengt vaknade av att klockan i köket slog nio. Solens varma bronsstrålar bröt in genom fönstret. Skymningen drog ihop rummet, fönstren blev gröna och röda och gråa av damm. Spindelnäten fladdrade i draget. Men utanför var det fortfarande ett vackert rött skimmer som om bergssluttningen brann och elden kastade sig från topp till topp över träden. Den vita katten hoppade upp på slagbordet i köket, tassade omkring bland smulorna. Den var det enda som tycktes lysa i det lilla murriga rummet, vit som av snö och kyla. Bengt satte sig darrande upp i de kallfuktiga sängkläderna. Han tände en liten lykta så den brann och eldens fladdrande sken spred ut sig över de bubbliga tapeterna. Kisse… kisse… kiss… Den vita katten kom fram och strök sig mot den gamle mannen. Såja. Bengt kunde inte låta bli att känna sig oroad över sin lilla kamrat.

– Vem ska ta hand om dig, frågade han. När inte jag finns här. Han strök den över pälsen och den förstod. Den blinkande och log.

Bengt lyfte på luren och svarade i telefonen. En kvinna på linjen talade, sjuk av oro.

– Har de varit där har du sett dem?

– Ja lilla frun, javisst, det ska jag göra… De har väl glömt tiden… Då går jag ut och ropar in dem så länge.

Han lade på luren och skrattade lite. Om man ändå fick vara ung igen, tänkte han. Om man ändå hade någon som oroade sig över en. Om man ändå hade allting kvar. Då han reste sig upp från köksstolen knäppte och krasade det i honom. Han sökte med fötterna efter sina tofflor, fick napp och sköt sig fram till köksfönstret. Tunna moln hade rivits uti på himlen. Den svartröda sjön som gnistrade i skymningen höll på att slockna. Det hade blåst upp och små knubbiga vågor vältrade in mot land. Han spanade efter båten. Gick bort från fönstret och ut.

Bengt hjälptes fram av vinden. Han snavade sig fram längst en igenvuxen stig och kom ut på en brygga som låg i vassen i sjön. Han stannade längst ut och gav till ett tjut som han till hälften kvävde med sin hand. Båten låg upp och ner vänd mitt i, inga pojkar syntes till, bara det svarta vågiga vattnet. Han stod en stund, yr, kraftlös och kall. Ska man hoppa i? Han drog sig baklänges. Vände om, skyndade på stegen, gick tvärs genom vassen, slet upp sjöboden och tittade in. Blicken fastnade på flytvästarna som hängde på sina på spikar. Han sköt igen dörren. Jag måste ha glömt, tänkte han. Hans hjärta skrapade gång på gång som tändstickan mot plånet. När som helst skulle han börja brinna.

Bengt lyfte på telefonluren. Tvekade. Vad skulle han säga? Han ville krypa bort och försvinna, partikel för partikel. Han satt kvar med luren tryckt mot örat och lyssnade till det metalliska ljudet som skruvade sig in i hans huvud. Det var hans barn. Det var hans barn. De litade på honom. Han kände dem inte men det var hans barn som han aldrig hade haft. Han hade dödat dem. Han hade glömt att skydda dem. Vad fanns det att säga? Han hade dödat dem. Och nu önskade han att det var han som hade suttit i båten. De hade hela livet framför sig.