Noveller

3:a i SkrivarSidans novelltävling 2007: Embryo

Björn Calander

Detaljer

Kategori: Noveller

Publicerad fredag, 30 mars 2007 09:12

Skriven av Björn Calander

Träffar: 3484

Embryo

Hon sa ingenting och stirrade ut genom framrutan. Han visste vad hon tänkte och kände ilskan växa. De hade ju talat om det i timmar, dagar, veckor. Och när de nu äntligen var på väg och bestämt sig så började hon svikta igen.

”Va är det Eva? Vi har ju snackat igenom det hela. Vi var ju överens!”

”Ja jag vet men … jag kan inte hjälpa det. Det känns inte rätt. Jag är lessen… Jag vet inte om jag klarar det här.”
 

Han försökte koncentrera sig på körningen och att inte låta för arg på rösten trots att han kände sig färdig att mörda henne. Hon som han älskade över allt annat och som han ville ha barn med. Deras barn. Han stolt pappa och Eva omsorgsfull mamma och delad föräldraledighet så klart. De hade ju sett fram emot det här. De hade tid klockan ett och det var över en halvtimme dit när han svängde in på sjukhusets parkering. Bilen stannade med ett ryck och Jakob drog åt handbromsen. Hårt.

”Snälla söta Eva. Börja inte nu igen. Jag älskar ju dej. Det är ju dej jag vill ha barn med!” Han försökte dra henne till sig men hon vände sig bort från honom. Och han visste med ens att hon skulle börja gråta. Utanför den grå betongklossen for taxibilar fram och tillbaka och människor kom och gick. BB låg snett upp till vänster.

”Jag tycker det känns fel på nåt sätt”, snörvlade hon. ”Och du vet att jag aldrig gilla den där avdelningen. Det finns ju faktiskt dom som fortfarande gör barn när dom ligger med varann”, prövade hon och vände sitt ansikte mot Jakob.

”Här”, sa han och räckte henne en servett. ”Chansen att bli gravid med vanligt samlag är mindre än en på hundra. Har du glömt dom som aldrig kunde få barn. Skärp dej!”

”Det är ju faktiskt inte förbjudet.” Hon torkade ansiktet och snöt sig.

”Än ja, men det är ju bara en tidsfråga innan det blir det. För fan Eva, vi kan inte fortsätta älta det här. Du vet lika bra som jag att det bara är religiösa dårar som…”

”Det är inte sant! Det finns fler!”

”Fundamentalister menar du? Livsaktivister och andra galningar! Jovisst. Om du tycker som dom så. Om du är en sån jäkla bakåtsträvare … Sex har ingenting med barn att göra! Vi lever väl ändå här och nu?” De satt tysta en stund. Klockan närmade sig kvart i.

”Alltså det är väl inte så mycket själva befruktningen jag är emot. Och det är klart att det kanske inte är så jättesmart att bli med barn när man knullar. Nej det är det där andra ... ja du vet?”

Och han visste precis vad hon menade.

När han väl tröstat och kramat, lovat och övertalat kom de så äntligen iväg. Klockan var fem i. Jakob raskade på före och Eva gick med långsamma steg bakom. BB upplyste skylten, avdelning 23. Det hade betytt något annat förut, men hon mindes inte vad. Inte som nu barnbefruktning, men förkortningen fanns kvar.

”Så snygga till dej lite.” Han smekte hennes kinder och hon försökte dölja spåren från tårarna.

”Det kan dröja månader tills vi får en ny tid”, vädjade han.

”Ja ja men nu är vi ju här. Hur ser jag ut?”

Den kvinnliga läkaren som tog emot måste ha anat hennes oro. Hon fingrade avvaktande på pennan.

”Är det nåt du undrar eller vill fråga om? Eva? Bara säj. Du ser lite...”

”Nja ... alltså ... Jakob och jag”, började hon försiktigt och såg på sin man. Jakob satt tyst bredvid och höll henne i handen.

”Ja?”

”Jag vill nog föda barnet själv. Det känns fel att inte bära det själv.” Så var det sagt och en sten föll från hennes bröst.

Efter någon minut som kändes som en evighet flyttade läkaren mappen med deras papper åt sidan. Hon log mot Eva. ”Det du känner är helt naturligt och inget att va rädd för. Det är den biologiska instinkten. Djupt nedärvda drifter. Inget konstigt och inget att skämmas för.” Hon väntade och sökte åter Evas blick. ”Hur länge har du känt så här?

”Jag tycker inte om dom där kuvöserna”, sa hon med glasklar röst. Läkaren rynkade pannan.

”Kuvös ... ja den benämningen har inte använts på länge. Och du är inte ensam om att va rädd. Kuvöser, ja hur skall jag uttrycka mej… Det är riktigt att a-livmodern, ja alltså den artificiella”, förtydligade hon när hon såg Evas tvivlande min, ”är en vidareutveckling av kuvösen. Vi kallar dom alivemoder idag. Dom utvecklades i USA och …”