Krönikor

1:a i jultävlingen 2010: En berättelse om jul

Anna Nygren

Detaljer

Kategori: Krönikor

Publicerad onsdag, 22 december 2010 11:00

Skriven av Anna Nygren

Träffar: 588

Jag sitter bakom julgranen.

Och redan här måste jag lägga in lite info. Så att man vet vilken julgran. Så att man inte tror att det är en julgran i allmänhet, eller någon annans julgran. Det fanns nämligen två alternativ när det gälled julgranar för min del. För även om min familj var ganska värdelös, inte en enda plastpappa, inga extrasyskon, inga extremt avlägsna men efterhängsna släktingar, så blev det åtminstone typ två julfiranden per år. En gång med pappas släkt och en gång med mammas släkt. Att fira med pappas släkt var inte så kul, för den var ganska fjuttig. Det var bara farmor och farfar (visserligen fick man ganska dyra julklappar av dem, eftersom de inte hade så många barnbarn att köpa till och kanske eftersom julklapparna kanske kunde fylla ut den där tomma tystnaden som uppstod när mer än hälften av lussebullarna låg kvar på fatet men alla ändå redan var mätta) och så Jan-Olov och Maria, ibland, om de hade tid. Jan-Olov var pappas bror och Maria var Jan-Olovs fru. De jobbade alltid. För de var lyckade människor som bodde på Söder och hade gardiner som inte hängde i fönstren, utan snarare… föll. Och som såg hela kaffebönor som Guds gåva till folket och livet lite mer som konst än som liv. Men Jan-Olov var rolig i alla fall, för han skrattade som en gris. Maria var vacker. Hon sov till klockan tio på förmiddagen och åkte till Milano.

Mammas släkt var bättre. För den var full av kusiner och mormor som sa ”surt” (när hon menade blött) och ”trälit” och ”dä strugler i ögat”.  Och sen var det mammas alla syskon och mammas alla syskons alla barn. Och det tog aldrig slut. De var så många och de skrattade allihop jättemycket. Och grät jättemycket också för den delen. Och mormor lagade alltid massor av mat till julen, fast jag åt mest bara köttbullar.

Alltså finns det tre granar att välja mellan, hos mormor, hos farmor och hemma. Nu sitter jag bakom granen hemma. För bakom morfars gran kan man inte sitta. För det är en morfars-gran, alltså en gran med typ tre grenar.

Jag sitter bakom julgranen. Och jag har redan klämt på paketen fast jag låtsas att jag inte gjort det. Och jag låtsas att jag inte bryr mig om julklappar, för det gör man inte när man är vuxen, och alla vuxna gör ju rätt och jag gör som de vuxna. Jag är sex år. Jag vet inte riktigt var min bror är. Min bror Kalle. Han är någonstans i huset. Men inte bakom granen. Han gick upp klockan fem och klämde på paketen. Det skulle jag aldrig göra. Det är ju pinsamt. Man får ju inte visa att man är ytlig. Nu vet jag inte var han är. Men jag funderar inte så mycket. Det är ju bara Kalle. Han spelar ingen roll. Jag springer ut i köket.  Mamma är där och jag är lite ivägen.

Julafton är inte lätt. För julafton är så lycklig. Men du, du minns väl bara längtan? För du, du är väl som jag? Som jag som bara minns det var däremellan? Eller? Minns du när du satt på golvet och kanske lekte du. Och de vuxna satt vid bordet och pratade och mamma berättade om hur du trodde att köttfärssås hette köttbärssås. Och du trodde att du dog men det gjorde du inte? Kommer du ihåg? Eller vill du bara glömma?

Jag försöker minnas. För de säger att det är någonting fel om man inte minns. Man borde minnas. Så att man kan berätta. Så att man, när man blivit världsberömd scenpoet kan börja förklara sina excentriska dikter med sin traumatiska barndom, så att man någon gång i framtiden kan anlita en spökskrivare för sina memoarer, så att man har något att ta upp hos psykologen. Men mina minnen är antingen hämtade ur fotoalbumet. Eller så är det mellanrummen, mellanrummen som jag minns. Eller? Man kan aldrig riktigt veta.